we touch, i feel a rush, we clutch, it isnt much, but its enough to make me wonder whats in store for us

jag har så mycket som vill ut men när jag väl ska försöka skriva ut det så är det som att det blir helt tomt, finns inget där..

vet faktiskt inte varför det är så, har iför sig varit en lååååång månad med ganska mycket skit. begravning - bråk - bråk - ångest - bråk.. jag vet inte hur jag ska kunna skriva allting. men i grund och båtten handlar det nog om osäkerhet och sorg. och istället för att tänka positiva tankar så blir det negativt vilket inte är bra. för ändå innerst inne så vet jag att de aldrig skulle bli så som jag alltid tror det ska bli. bara det att jag vågar inte ens tänka att det kommer vara bra för då blir det oftast raka motsatsen.

men å andra sidan är det dumt av mig att tänka så, för under det här året är det så mycket som har bevisats för mig och jag tror verkligen att jag måste börja tänka längre än av näsan räcker för att få allting att rulla på så som jag alltid har önskat. för jag vet att det kommer bli så - inte för att det är dåligt nu, inte på något vis.

men oavsett så kan det alltid bli bättre även fast vi ligger på topp nu. och trots allt det här som vi gick igenom så gjode vi det hand i hand, trots missförstånd och massa bråk så står vi ändå här idag. och det är jag förevigt tacksam över och att jag överhuvudtaget har ens tänkt tanken att tveka på dig, det skäms jag verkligen över nu. och jag ångrar mig. inte för jag har gjort något fel utan för tanken som jag har haft än i dag, men i nuläget vet jag bättre och jag vet också att det jag idag är det bästa jag någonsin har haft och jag kommer aldrig lämna ifrån mig det, det menar jag verkligen.,